Jag trodde att jag hade allt under kontroll, men allt blev som en vanlig rutin, åren gick och allt fortsatte som jag ville. Hösten innan jag skulle gå ut skolan,så blev jag sånhär: Jag måste börja röra på mig för om jag kräks och ute och går & springer varje dag så kommer jag att gå ner i vikt! så det började jag göra, 1-3 gånger om dagen. Gick jag ner i vikt? nej!. men det fattade jag ändå inte. Den 18 oktober så va jag och tjejorna ute i kungsbacka, och träffade en kille blev verkligen kär, vi började träffas , träffade han varje dag nästan. Kännde att det blev lite bättre med ätstörningen för tyckte om han så mkt så kunde inte med, han va verkligen inte som alla andra, berättade så mkt till han och förståd. Men helt plötsligt så efter 1 1/2 månad så slutade han höra av sig... Fattade ingetiing! Så jag tänkte att han kanske ville veta hur jag kände och vad jag ville, så smsade han,och skrev, att varför hör du inte av dig? måste prata med dig om en sak, ring mig när du kan! puss - han svarade inte... Det gick två dagar sen skriver han till mig på MSN, han va 20 år då! skriver han såhär:
asså kolla här förlåt att jag inte har svarat men känner att vi ligger på olika statider i våra liv.men jag vill gärna vara vän med dig?
Efter det så bröt jag ihop, han va 20 år och säger det på MSN och jag mådde piss! vet inte riktigt varför, jag frågar mig själv den frågan i dag? vad var det för spec med han? men där sket sig allt. va tillbaka på ruta ett igen. Sen TVÅ DAGAR EFTER DETTA , möter jag han utanför ett ute ställe i Kungsbacka, och ser han strula med sitt ex, som han sa till mig att han inte ville ha tillbaka och massa saker...Det toog flera månader tills jag "kommit över" han, allt fortsatte som vanligt i min vanliga rutin.
Efter julen så satt jag bara hemma en dag, och helt plöstligt så känner jag att jag inte vill va kvar, vill bara lämna kungsbacka, glömma allt och börja om på nytt bli av med att kräkas och allt! Så bestämmer mig för att åka som au pair, får en familj i England, åkte mest på grund ut av 2 anledingar, Glömma denna killen, och att sluta kräkas. Jag åkte en vecka efter min student. Att glömma denna killen gick väl sådär trodde att det skulle gå bättre, men min ätstörningen blev bara värre och värre, jag va ute och sprang kräktes mellan 10-25 gånger på en dag. kännde att det funkade inte att va kvar. Så jag bestämmde mig för att åka hem.,jag va där i 2 1/2 månad. Det blev lite bättre när jag kom hem. Men det tog några veckor efter att jag hade kommit hem så skriver denna killlen till mig på facebook, att han ber om ursäkt hur han betädde sig och massa saker, men tror du att jag kasnke kan få tillbaka min tröja som du har.. Jag skrev att visst , vi får höras typ och lite annat.
Efter det så började vi små prata lite, på sms, eller jag pratade nog mer med han, än han med mig...
helt plötsligt så ringer han mig en sen kväll, och säger att han är på väg hem till mig för att hämta tröjan, jag blev så chockad så efter att vi la på så bröt jag ihop bara satt och skakade... jag går ut och möter han utan för mitt hus, så såg jag att han inte va själv för det satt någon i bilen så frågade jag vem det va? han bah: malin heter hon, men asså vi är bara vänner. Tänkte va fan säger han såföör!!!
Efter att han hade gått jag gick in,stängde dörren, jag kunde inte sluta gråta. jag grät hela natten, hela nästa dag, fick inget stopp, vet inte varför har ingen aning vaför.... Jag fick för mig att börja träna på ett gym för att se om de fick mig att glömma han, jag tränade 5 dagar i veckan i bland 6, men det gick, varje gång jag trände så tänkte jag inte på han. det va verkligen så en lättnad. jag börja hitta massa bantings tabbleter på internt, och tränade, tog tabbleter, kräkdes, gick jag ner i vikt? noooo..
hittade andra tabbleter, andra igen. så höll jag på såå!
Men en kväll va jag hemma, och har bestämt mig. Nästa morgon innan jag ska åka och gymma så går jag upp till mamma som sitter i soffan och säger, mamma jag har insett jag vill ha hjälp! orkar inte mer. Jag ringde dom på ätstörings teamet i varberg när jag var på väg till gymmet dom skulle skicka en tid. Kännde verkligen att det känndes rätt, kan inte va 20 år och hålla på såhär!hade jag intsett....
nu kallar sängen upp och jobba imån bitti
natti
/h
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar