Det gick månader och veckor det fortsatte, jag åt hela tiden. Men jag tyckte att det va "normalt" så varför ska jag sluta? jag kommer ju bli smal om jag fortsätter. När jag började gymnasiet så fick jag en väldigt nära vän, vi satte verkligen ihop och en sen kväll när vi va hemma hos henne,så satt vi och pratade om allt verkligen, vi båda öppnade upp oss helt.
Så jag berättade för henne att jag kräks upp allt och äter, hon sa inte så mkt om det, typ oh nej, det va ju inte bra. sen fortsatte vi prata om det vi pratade om innan. Sen har hon aldrig i dessa 4 år som jag har kännt henne, frågat mig hur jag mår, om jag fortfarande kräks,osv...
Så jag har aldrig vågat berätta för någon, för då kanske verkligen dom tror att man säger så för att få uppmärkansamhet. Så allt har liksom hängt på mig, och om man har en ätstörning så är man en väldigt svag person, hade man vart stark,så hade man kunnat sluta..
Tror att det gick ungefär 1 år så började mina syskon och mina föräldrar märka att jag inte behåller maten, ingen av dom har nog aldrig riktigt förstått min situation utan mamma, hon är nog den ända som försöker, men även hur mkt mamma försökte så kunde jag inte sluta..
Jag har mina små kenp, när jag väl har ätit något som jag sen känner att NEJ, varför åt jag det, ( som händer många gånger under en dag) så tänker jag, ne då måste jag äta mer så att magen blir så svullen att det inte går ner mer och dricker massa dricka, mest vatten, så efter en stund, så kommer allting upp, tycker att det är ett väldigt bra knep.
Ungefär ett halv år efter att mamma har kommit på mig med min ätstörning så hade vi besök, några nära vänner från Malmö, har kännt dom sen jag va liten. Mamma är bästa kompis med Anna heter hon, så mamma har berättat för henne om att jag kräks, för hon visste inte vem hon skulle prata med. Så när Anna och hennes familj va hos, så satt vi två och pratade bara almänt, så frågade hon, Hanna hur mår du egentligen, då bröt jag bara ihop, berättade allt och hon fick mig verkligen på andra tankar, jag slutade faktikst kräkas, kännde mig verkligen såå jävla braa!! men det höll bara 2 eller 3 månader sen va jag tillbaka på ruta ett igen!
Men det bästa va att dom där hemma visste inte att jag hade börjat igen, så kunde ju fortsätta som jag gjorde innan.
Jag mådde hur bra som helst!
nu måste jag sova upp och jobba imån igen, känner att jag gör inget annat än att jobbaa!!
Nattti natti.
/ Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar