i'll be allright? nooot.

Jag trodde att jag hade allt under kontroll, men allt blev som en vanlig rutin, åren gick och allt fortsatte som jag ville. Hösten innan jag skulle gå ut skolan,så blev jag sånhär: Jag måste börja röra på mig för om jag kräks och ute och går & springer varje dag så kommer jag att gå ner i vikt! så det började jag göra, 1-3  gånger om dagen. Gick jag ner i vikt? nej!. men det fattade jag ändå inte. Den 18 oktober så va jag och tjejorna ute i kungsbacka, och träffade en kille blev verkligen kär, vi  började träffas , träffade han varje dag nästan.  Kännde att det blev lite bättre med ätstörningen för tyckte om han så mkt så kunde inte med, han va verkligen inte som alla andra, berättade så mkt till han och förståd. Men helt plötsligt så efter 1 1/2 månad så slutade han höra av sig... Fattade ingetiing! Så jag tänkte att han kanske ville veta hur jag kände och vad jag ville, så smsade han,och skrev, att varför hör du inte av dig? måste prata med dig om en sak, ring mig när du kan! puss - han svarade inte... Det gick  två dagar sen skriver han till mig på MSN, han va 20 år då! skriver han såhär:
asså kolla här förlåt att jag inte har svarat men känner att vi ligger på olika statider i våra liv.men jag vill gärna vara vän med dig?
Efter det så bröt jag ihop, han va 20 år och säger det på MSN och jag mådde piss! vet inte riktigt varför, jag frågar mig själv den frågan i dag? vad var det för spec med han? men där sket sig allt. va tillbaka på ruta ett igen. Sen TVÅ DAGAR EFTER DETTA , möter jag han utanför ett ute ställe i Kungsbacka, och ser han strula med sitt ex, som han sa till mig att han inte ville ha tillbaka och massa saker...Det toog flera månader tills jag "kommit över" han, allt fortsatte som vanligt i min vanliga rutin.

Efter julen så satt jag bara hemma en dag, och helt plöstligt så känner jag att jag inte vill va kvar, vill bara lämna kungsbacka, glömma allt och börja om på nytt bli av med att kräkas och allt! Så bestämmer mig för att åka som au pair, får en familj i England, åkte mest på grund ut av 2 anledingar, Glömma denna killen, och att sluta kräkas. Jag åkte en vecka efter min student. Att glömma denna killen gick väl sådär trodde att det skulle gå bättre, men min ätstörningen blev bara värre och värre, jag va ute och sprang kräktes mellan 10-25 gånger på en dag. kännde att det funkade inte att va kvar. Så jag bestämmde mig för att åka hem.,jag va där i 2 1/2 månad. Det blev lite bättre när jag kom hem. Men det tog några veckor efter att jag hade kommit hem så skriver denna killlen till mig på facebook, att han ber om ursäkt hur han betädde sig och massa saker, men tror du att jag kasnke kan få tillbaka min tröja som du har.. Jag skrev att visst , vi får höras typ och lite annat.

Efter det så började vi små prata lite, på sms, eller jag pratade nog mer med han, än han med mig...
helt plötsligt så ringer han mig en sen kväll, och säger att han är på väg hem till mig för att hämta tröjan, jag blev så chockad så efter att vi la på så bröt jag ihop bara satt och skakade... jag går ut och möter han utan för mitt hus, så såg jag att han inte va själv för det satt någon i bilen så frågade jag vem det va?  han bah: malin heter hon, men asså vi är bara vänner.  Tänkte va fan säger han såföör!!!
Efter att han hade gått jag gick in,stängde dörren, jag kunde inte sluta gråta. jag grät hela natten, hela nästa dag, fick inget stopp, vet inte varför har ingen aning vaför.... Jag fick för mig att börja träna på ett gym för att se om de fick mig att glömma han,  jag tränade 5 dagar i veckan i bland 6, men det gick, varje gång jag trände så tänkte jag inte på han. det va verkligen så en lättnad. jag börja hitta massa bantings tabbleter på internt, och tränade, tog tabbleter, kräkdes, gick jag ner i vikt? noooo..
hittade andra tabbleter, andra igen. så höll jag på såå!

Men en kväll va jag hemma, och har bestämt mig. Nästa morgon innan jag ska åka och gymma så går jag upp till mamma som sitter i soffan och säger, mamma jag har insett jag vill ha hjälp! orkar inte mer. Jag ringde dom på ätstörings teamet i varberg när jag var på väg till gymmet dom skulle skicka en tid. Kännde verkligen att det känndes rätt, kan inte va 20 år och hålla på såhär!hade jag intsett....

nu kallar sängen upp och jobba imån bitti
natti
/h

total vägrade att få hjälp

Det tog ett tag sen märkte dom där hemma igen mamma försökte få mig att prata med någon men jag verkligen vägrade sen så hade hon kontaktat ätstörnings enheten i varberg, som vi gick till en gång.
Jag va 17 år då och satt bara där och svarade jätte kort på alla frågor försökte inte prata med dom alls, va jätte tyken. Men dom fixade att jag skulle börja gå hos en pygolog eller hur det stavas här i Kungsbacka, jag ville verkligen inte men mamma typ bad mig.
Fick en tid hos denna pygolog, när jag kom dit, så va de nog den sämsta pygologen i världen asså hon kunde inte nått, hon va gammal äcklig och satt där hjälpte inte mig alls, frågade inte nått. Fick en ny tid men jag kom aldrig dit, hon ringde och ringde men jag svarade aldrig, tillslut så hade hon skickat ett brev hem, då va jag ju tvungen att berätta allt för mamma, hon förstådd mig...

Sen blev de aldrig att jagfick en ny.
måste gå och lägga mig nu är jätte trött och genom försyld.
godnatt
h

fick aldrig ett slut på det

Det gick månader och veckor det fortsatte, jag åt hela tiden. Men jag tyckte att det va  "normalt" så varför ska jag sluta? jag kommer ju bli smal om jag fortsätter. När jag började gymnasiet så fick jag en väldigt nära vän, vi satte verkligen ihop och en sen kväll när vi va hemma hos henne,så satt vi och pratade om allt verkligen, vi båda öppnade upp oss helt.

Så jag berättade för henne att jag kräks upp allt och äter, hon sa inte så mkt om det, typ oh nej, det va ju inte bra. sen fortsatte vi prata om det vi pratade om innan. Sen har hon aldrig i dessa 4 år som jag har kännt henne, frågat mig hur jag mår, om jag fortfarande kräks,osv...

Så jag har aldrig vågat berätta för någon, för då kanske verkligen dom tror att man säger så för att få uppmärkansamhet. Så allt har liksom hängt på mig, och om man har en ätstörning så är man en väldigt svag person, hade man vart stark,så hade man kunnat sluta..

Tror att det gick ungefär 1 år så började mina syskon och mina föräldrar märka att jag inte behåller maten, ingen av dom har nog aldrig riktigt förstått min situation utan mamma, hon är nog den ända som försöker, men även hur mkt mamma försökte så kunde jag inte sluta..

Jag har mina små kenp, när jag väl har ätit något som jag sen känner att NEJ, varför åt jag det, ( som händer många gånger under en dag) så tänker jag, ne då måste jag äta mer så att magen blir så svullen att det inte går ner mer och dricker massa dricka, mest vatten, så efter en stund, så kommer allting upp, tycker att det är ett väldigt bra knep.

Ungefär ett halv år efter att mamma har kommit på mig med min ätstörning så hade vi besök, några nära vänner från Malmö, har kännt dom sen jag va liten. Mamma är bästa kompis med Anna heter hon, så mamma har berättat för henne om att jag kräks, för hon visste inte vem hon skulle prata med. Så när Anna och hennes familj va hos, så satt vi två och pratade bara almänt, så frågade hon, Hanna hur mår du egentligen, då bröt jag bara ihop, berättade allt och hon fick mig verkligen på andra tankar, jag slutade faktikst kräkas, kännde mig verkligen såå jävla braa!! men det höll bara 2 eller 3 månader sen va jag tillbaka på ruta ett igen!

Men det bästa va att dom där hemma  visste inte att jag hade börjat igen, så kunde ju fortsätta som jag gjorde innan.

Jag mådde hur bra som helst!
nu måste jag sova upp och jobba imån igen, känner att jag gör inget annat än att jobbaa!!
Nattti natti.
/ Hanna

en sen höst kväll 2006, då helt plötsligt nått hände!

Jag har alltid tyckt att nått är fel på mig, låren, magen, ansiktet, armar. Det har alltid suttit i mitt bakhuvud.

Men en höst kväll 2006 så hade jag andra världskriget med min mamma, vi bråkade som aldrig förr.. och jag har en sjukdom som heter Asperger Syndrom, så när jag var liten/mindre så kunde jag göra mkt saker som va väldigt jobba för mina föräldrar, kunde bli väldigt galen, bara stå och skrika och slå mamma och pappa kasta saker och en hel del andra saker.

Så denna kvällen fick jag ett såkallade utbrott, skrek så mkt så tappade nästan luften, putade ut mamma ur mitt rum och smällde igen min dörr... Jag försökte lunga ner mig, jag stod upp och helt plötsligt så började jag kräkas ut på mitt golv, jag kännde mig väldigt lung efter att ha gjort det. Men fattade inte riktigt vad som hände, jag gick iaf ut och hämtade papper på toan och torkade upp allt.

Efter det så gick jag ut och försökte prata med mamma som satt i soffan och kollade på tv med min pappa och lilla syster. Hon ville såklart inte prata med mig, men jag slängde ut mig nått sånt här i denna stilen " jag har kräkts på mitt golv" då säger mamma och pappa att aha och? du gör det bara för att få uppmärksamhet. Gick in på mitt rum igen smällde igen dörren och sen va det inte så mkt med det.!

Vi blev vänner dagen efter, det gick några dagar och jag är en sån människa som alltid har älskat mat. Men började ät lite väl mycket, och kände mig jätte tjock och efter en liten kortstund efter att jag hade ätit så kännde jag att maten började komma upp, gick på toan och kräktes upp all mat, jag stoppade inte ens några fingar i halsen det kom av sig själv. Kännde men en gång efter, oh vad skönt, känner mig mkt bätte nu!

Tog kanske max en kvart så började jag små äta på nått annat, samma sak där, blev svullen och tjock gick på toa igen.

Så där började det, och blev fast vid det helt över en dag så fick jag en sjukdom som jag kan dö av, som jag inser först nu efter 4 år om jag inte slutar nu så vet man inte om jag har några tänder om en månad eller om mitt hjärta stannar. Så har bestämt mig att nu ska jag sluta!

Det va en liten kort verison om hur det började.

Sluta inte läs, för kommer att berätta allt under dessa 4 snart 4 /2 år, vilken hjälp som jag fått som jag vägrat gå till, hur en av mina bästa kompisar reagerade när jag berättade det, när mina föräldrar kom på mig, hur jag har mått, vad jag har tagtit för tabbleter för att gå ner i vikt för att ha trott att det kan få mig sluta, extat allt, för jag vet att ni går igenom samma sak som jag ,tänker på samma sätt. Kan va skönt att ha någon som verkligen förstår vad man går igenom.

En sak som jag nygligen kom på, Live, Laugh & Love !
Natti.
/ Hanna